Fårö

faro

Fårö är en ö belägen nordost om Gotland, och med sina 114 kvadratkilometer är Fårö Sveriges åttonde största ö. Fårös befolkning av permanentboende uppgår till cirka 500 personer, men under sommaren ökar befolkningen dramatiskt.

fåröNamnet Fårö har tvärt emot vad man kan tro inte något med får att göra. (Får heter dessutom inte får utan lamb på gotländska.) På 1300-talet skrevs ön namn Farøø och under 1400-talet Faroyna. Namnet är bildat av orden far, som i farvatten, och ö.

Det finns inte någon stad på Fårö, däremot en småort vid namn Ajke och Sudergarda där det bor cirka 90 personer. Fårö har också några småbyar, varav några av de mest välkända är Lauterhorn, Mölnor, Stora Gåsmora och Lansagårdarna.

Fram till 1998 var Fårö ett militärt skyddsområde och tillträde var förbjudet för utländska medborgare. Numera finns inte något sådant förbud.

Att ta sig till Fårö

Det går gratis bilfärja mellan Fårösund (Gotlands nordligaste tätort) och färjelägret Broa på Fårö. Det går inte någon färja direkt från fastlandet till Fårö. Avståndet mellan orten Fårösund och Broa är cirka 1,5 km och överfarten brukar ta ungefär åtta minuter.

Permanentboende på Fårö har förtur till Fåröfärjan. Under högsäsong uppstår det ofta köer både i Fårösund och i Broa.

Det finns inte någon bro till Fårösund, varken från Gotland eller från fastlandet.

Natur

Fårö är en flack moränö med många myrar och träsk. Östra Fårö består av flygsand som det växer tallar på, medan västra Fårö har karga hällmarker och en del odlade områden och grunda sjöar. För den som vill bada rekommenderas Sudersand, en långsträckt och långgrund havsvik med sandstrand. Det finns flera områden med raukar på Fårö, bland annat Gamla hamn, Digerhuvud och Langhammars. Ullahau är ett storartat flygsandsområde på Fårö som du kan läsa mer om längre ned på denna sida.

Naturreservatet Gamla hamn

gammla hamnGamla hamn, även känt som Gamlahamn och Gamle hamn, är ett område på nordvästra Fårö där det finns gott om raukar och fornlämningar.

Redan år 1930 inrättades naturreservatet Gamla hamn, ett naturreservat som omfattar 1,3 hektar varav 1 hektar är land och resten är vatten. En välbesökt del av naturreservatet är den klippudde som skjuter ut i Östersjön mot nordväst vid södra änden av Lautervik, en klippudde där det finns flera olika raukar att beskåda. Det står också raukar ute i vattnet utanför udden. Den mest berömda av dessa raukar är Kaffepannan (även kallad Hunden).

Innanför raukområdet ligger en klapperstensstrand med ett gravfält bestående av elva gravrösen, tre runda stensättningar och en kantställd häll. Gravarna uppfördes troligen under vikingatiden. Under vikingatiden och in i den tidiga medeltiden fanns det en hamn här, därav namnet Gamla hamn. Hamnen låg öster om gravfältet, där man idag kan se en mindre vattensamling innanför skogsbrynet. Landhöjningen har gjort att inloppet till hamnen numera ligger över vattenlinjen, så hamnen används inte längre. Man tror att hamnen blev obrukbar någon gång på 1300-talet på grund av en kombination av landhöjning och våldsamma stormar som förde in sten och grus i hamnen.

Söder om den gamla hamnen kan man se ruinerna av ett kapell och dess kyrkogård. På kyrkogården finns ytliga stenkistor. Kapellets vallar är cirka tre meter breda och en halv meter höga. Kapellet brukar kallas för S:t Olofs kyrka och man misstänker att de kan ha en koppling till Olof den heliges besök på Gotland i början av 1000-talet.

Digerhuvuds naturreservat

Digerhuvuds naturreservat sträcker sig från Helgumannens fiskeläge i norr till Lauterhorn och Släthällar. I detta naturreservat hittar du fler hundra raukar, varav de största är cirka åtta meter höga. Detta är ett av Sveriges allra största raukområden.

Helgumannens fiskelägre ingår i naturreservatet och innehåller över ett dussin välbevarade små bodar, samt en del båtar och utrustning. Fiskeläget användes fram till det tidiga 1900-talet av bönder som kompletterade sitt jordbruk med fiske under vår och höst.

Langhammars med omnejd

Langhammars är en by på norra Fårö, invid Langhammarsviken. Drygt en kilometer söder om byn finns rester av ett medeltida jordbruk. Området omfattar åtta synliga husgrunder från medeltiden och flera avfallshögar. Människorna som brukade jorden här har också skapat åkervallar och stensträngar. Det var först på 1970-talet som de medeltida resterna återupptäcktes och utgrävningar genomfördes inte förrän 1997 – 2009. Det har framkommit att ett av husen var i bruk från 1100-talet till 1400-talet.

Langhammarshammaren är en halvö nära Langhammarsby, där det finns raukar, klapperstensstrand och sanddynor. Här växer också en del tallskog. Halvön är ett naturreservat.

Sudersand

Sudersand är en långsträckt och långgrund sandstrand i Sudersandsviken. I en omröstning som arrangerades av Dagens Nyheter år 2007 valdes Sudersand till världens (!) näst bästa strand. Sudersand är en av Fårös mest välbesökta badstränder, och sträcker sig från Ava i öster till Gasmorahammaren i väster. I anslutning till Sudersand finns Sudersands camping och Sudersands festplats.

Ullahau

Ullahau (även stavat Ulla Hau) är ett stort flygsandfält med kvartsspat och fälstspat. Det ligger på Avanäset i nordöstra Fårö och är sedan år 1966 ett naturreservat. Flygsandfältet är format som en hästsko med öppningen mot norr, och är cirka 300 meter brett i söder. ”Hästskon” omsluter en bred slätt, och det är från denna slätt som den sand som byggt upp dynen har hämtats av vinden.

Ullahau beräknas vara ett tämligen ungt flygsandfält som inte började bildas förrän på 1700-talet. Då rörde sig dynen med en hastighet av cirka tre meter per år, men i slutet på 1800-talet började man plantera träd och gräset sandrör för att hejda dynens fortsatta förflyttning. En bit in på 1900-talet hade planteringarna gett så god effekt att dynen slutade röra sig framåt, och större delen av Ullahau är numera bevuxet med tall.

Ullahau skiljer sig från övriga Fårö på flera olika vis. Här finns det ingen kalk, och de starkt solbelysta sanddynorna ger upphov till ett torrt mikroklimat – särskilt i kombination med de hårda vindarna. Det är huvudsakligen värmekrävande torrmarksväxter som kan överleva här, såsom krypvide. Gaddsteklar trivs bra, liksom grävstekeln Sphex funerarius. Sphex funerarius hittar man normalt bara i södra och centrala Europa och Centralasien, men det finns även individer på Fårö och Gotland som utgör en isolerad nordisk population.

Fårö kyrka

Fårö kyrkaFårö kyrka ligger nästan mitt på Fårö, intill den stora vägen mellan Broa och Fårö fyr. Grannön Gotland är berömd för sina många bevarade medeltidskyrkor, men kyrkan på Fårö är tvärt om en kyrka som har förändrats mycket sedan tornet och långhuset byggdes i början av 1300-talet. Vid mitten av 1700-talet slog blixten ned i kyrktornet och skadade det så svårt att man tvingades bygga en ny tornhuv. I mitten av 1800-talet hade befolkning på Fårö ökat så mycket att kyrkan inte räckte till utan byggdes ut med tvärskepp åt både norr och söder.

Dopfunten i Fårö kyrka har däremot inte bytts ut utan den dopfunt som idag finns i kyrkan är tillverkad någon gång på 1300-talet. Processionskrucifixet i Fårö kyrka är också mycket gammalt och tillverkades kring år 1400.

Altaruppsatsen är från andra halvan av 1600-talet, medan kyrkans orgel byggdes av Frans Andersson i Stockholm kring år 1860. Först stod orgeln 15 år i Väddö kyrka i Norrtälje innan den år 1875 såldes och transporterades till Fårö. När den sattes upp i Fårö kyrka fick den en ny fasad, en fasad som utformats av arkitekten Per-Ulric Stenhammar.

I Fårö kyrka finns två så kallade käutatavlor (käut är det gutniska ordet för säl). Den större tavlan är från år 1618 och visar en säljakt som ägde rum 15 år tidigare, en säljakt som blev dramatisk eftersom jägarna drev ut till havs på ett isflak där de blev kvar i två veckor innan de slutligen blev räddade. Den mindre tavlan är från år 1767 och skildrar även den en dramatisk säljakt, då Jöns Langhammar och hans son Lars drev iväg på ett isflak med blev räddade av grannarna.

Bergmancenter på Fårö

Bergmancenter på Fårö är en svensk kulturinstitution som bedriver verksamhet på Fårö. Mest kända är de för den Bergmanvecka som de arrangerar på ön varje sommar. Veckan är en hyllning till Ingmar Bergmans konstnärskap och består av föreläsningar, samtal, filmvisning, föreställningar, med mera. Man brukar göra utflykter till inspelningsplatser på Fårö som använts i Bergmans filmer.

Ingmar Bergman besökte Fårö första gången år 1960 då han letade efter lämpliga inspelningsplatser för filmen Såsom i en spegel. Han blev mycket förtjust i ön och Bergmanfilmerna Såsom i en spegel (1961), Persona (1966), Skammen (1968) och En passion (1969) är alla inspelade på Förå, liksom några delar av Scener ur ett äktenskap (1973). De två dokumentärerna Fårödokument (1969) och Fårödokument 1979 (1979) är också inspelade på ön och handlar om ön och dess befolkning.

Under inspelningen av Persona hittade Ingmar Bergman en bit mark som han köpte och lät bebygga. Sedan delade han sin tid mellan Stockholm och Fårö tills år 2003, då han blev permanentboende på Fårö. Bergman avled i sitt hem på Fårö sommaren 2007 och är begrav på kyrkogården vid Fårö kyrka.

Stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö

Vid sin död ägde Berman fem fastigheter som på Fårö, vilka köptes av den norske uppfinnaren Hans Gude Gudesen som överlämnade bruksrätten till dem åt Stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö. Stiftelsen driver ett kulturcentrum i fastigheterna. De ordnar festival och seminarier, och upplåter plats åt konstnärer och forskare. De har också särskilda aktiviteter för barn och ungdom.